JennyyYyYyyyYYyy

Det här känns ju nytt och obekant. Jag... JAG har gjort som min far föreslog och startat en blogg. Väldigt otippat. Jag blev ju tipsad om just den här sidan av Lusen, i egen hög person, och hade sannerligen aldrig trott att jag samma kväll skulle publicera mitt första inlägg. Visserligen beror det endast på att jag har en glad och positiv stund i min annars, fula, vinterdepression. (Sådana har jag varje vinter. Det är liksom tradition.) Dessutom var jag på skrivhumör, vilket jag inte heller är lika ofta nu för tiden. 

Att skriva blogg har ju blivit lite av en folksport nu på senare dagar. Alla, och då menar jag alla, skriver blogg. Undrar varför, egentligen. Det är ju inte det minsta intressant att läsa någon annans, meningslösa babbel.
Jag har inte direkt några höga förväntningar på en välfylld besökslista, men man kan ju hoppas att någon kan tänkas vilja läsa. (Lusen blir ju tvungen, annars får hon en snyting.) 

Jaja, nog om detta. Det är jullov nu, gott folk. Det var sannerligen välbehövligt. Jag höll bokstavligt talat på att bryta ihop de sista dagarna i skolan. Detta eviga mörker alltså. (Jag menar mörkret, vintermörkret, det riktiga mörkret nu, och inte något slags poetiskt substantiv för en dålig tid.) Jag blir så trött, på alla sätt och vis. Jag verkligen HATAR att bli väckt på morgnarna, av den ihärdigt sjungande väckarklockan, och tro att det är mitt i natten. Kolsvart ute, liksom. Hallå, när man går upp ska det vara ljust. Annars känns det ju fullständigt meningslöst. 

På tal om väckarklockor föresten... Jag är en såndär person som inte klarar mig med EN väckarklocka. Jag behöver minst två. Inte för att jag inte vaknar annars, utan för att jag tror att den ena ska sluta fungera ifall den andra inte är påslagen. Jag vaknar, helt enkelt, till mobilens eget gökur, en ganska trevlig melodi som inte får en att flyga tre meter upp i luften varje gång den ringer. Som "andraklocka" har jag en klockradio. Där förväntar man sig ju att det ska kännas behagligt att vakna till någon vackert sjungande artist, men NEJ. Istället lyckas jag alltid tajma in att antingen vakna till någon gapig tjejröst, som skär in i öronen, eller en skrikande hårdrockande man, med raspig röst som ljuder genom märg och ben. Ibland vaknar man också till Gert Fylkings glada stämma, som talar om att klockan börjar närma sig halv sju, och det är dimmigt och kallt ute. JA, vilken lust man får att lämna den varma sängen då. 
Ibland har jag en väckarklocka till, men jag försöker undvika den i möjligaste mån. Senast jag använde den så matchade jag in att den skulle ringa fem minuter EFTER den andra, vilket den självklart inte gjorde, eftersom jag inte är så bra på att ställa en manuell väckarklocka. Nej, istället blev jag väckt av ett galet pipande, som nästan fick mig att tro att brandlarmet hade gått. Jag säger bara en sak: SNÄLLA, låt mig sova.

Nu svävade jag visst bort från ämnet en aning. Fast eftersom jag inte har något ämne för det här inlägget så spelar det ju ingen roll. Den som, mot all förmodan, faktiskt har börjat läsa mitt inlägg, har antagligen hunnit sluta för läääänge sedan. Om det nu är någon som kommit ända hit, kan jag säga: GOD JUL.
För, tro det eller ej, så är det faktiskt julafton imorgon. Jag har personligen inte fattat det än, men så är det i alla fall. Det är ganska varmt ute och det finns ingen snö så långt ögat når. Inte ens skidbackarna i Sälen är ju vita. Jobbigt för alla som hade tänkt fira jul och nyår i skidbacken.
Trots detta så står julen för dörren och jag har inte öppnat alla luckor i min julkalender än. Det känns inte lika viktigt längre, konstigt nog. När man var liten var det ju skandal ifall man glömde en lucka. Givetvis blev man ju självklart glad också, eftersom man då fick äta TVÅ chokladbitar istället för en. De där chokladbitarna är ju föresten värdelösa. De är små som sandkorn och ska ätas varje dag. Stackars, stackars tänder.

Nu ska jag nog avrunda här. Det passar liksom bra. Mitt skrivbehov är inte lika stort längre. Jisses, vad med meningslösa meningar om precis ingenting. På återseende, gott folk. Jag kommer tillbaka när ni minst anar det.
Adjöken och god natt.
För er som vill veta kan jag dessutom tala om att jag tycker om Jesper väldigt mycket. Det är inte att förglömma.
Nu dunstar jag, God Jul!