JennyyYyYyyyYYyy

Här sitter jag, på självaste julafton, och känner mig datanördig. Jag har faktiskt inte ens slagit på datorn på hela dagen och nu gick jag endast in för att skriva blogg och prata med en viss person. Personen i fråga kan nog själv lista ur vem den är, men för säkerhets skull kan jag ju tala om att han heter Jesper och att jag tycker om honom väldigt mycket. ^^

Nu är det i alla fall så att julafton snart är slut. Alla julklappar är öppnade, julmaten har ätits (lär ha kvar rester i flera veckor) och alla är väl ganska så nöjda. Däremot så har julkänslan inte infunnit sig än. Den kanske kommer om någon vecka eller så, när det nya året till och med har hunnit välkomnas. Då kommer man tänka: "Oj, är det inte jul snart? Borde kanske köpa julklappar." Sen kommer man komma på: "Nej, just det. Julafton har ju varit för länge sedan."
Eller så kanske inte julkänslan kommer alls. I så fall lär man ju få ganska enorm känsla nästa jul. Eller kanske i sommar istället.

Trots detta så måste jag ju ändå säga att jag är nöjd och belåten. Julklapparna var det minsann inget fel på. Förutom att jag, lite halvt, råkade ha sönder den nya mobilen. Fast det hade man väl egentligen kunnat vänta sig, med tanke på att jag alltid lyckas ha den oturen när det gäller mobiler. Det är helt sjukt. Jag kan verkligen inte hålla i en mobil. Jag tappar den direkt. Var jag än befinner mig så dundrar den i golvet. Stengolv, trägolv, betonggolv, plastgolv och asfalt... Hur jag än gör så tappar jag den. Jag måste vara dömd, sen födseln, till ett fummligt (stavas det med två M?) och klumpigt liv.

Hur som helst så känns det ganska skönt att julstöket är över. Nu kan man liksom andas ut på något sätt. Dessutom har man ju massor av nya saker som man kan glädjas åt. Det där lät kanske lite väl klyschigt, men det är ju så det är. Julklapparna är ju trots allt en ganska stor del av glädjen, även fast folk säger att man skulle klara sig utan. Jag säger bara en sak: om alla skulle sluta att ge bort julklappar så skulle ingen tycka att julen var lika rolig längre. För även julklappshandlingen är ju viktig. Så kom inte och säg något annat!

Föresten! Snart är det nyårsafton. Då ska jag och Lady Kluck hitta på otyg. Egentligen ska vi inte göra så mycket mer än att springa omkring här i kvarteren och flamsa, men det kan vara nog så spektakulärt det. Förhoppningsvis lär vi väl få tag på några fåniga smällare och springa omkring och leka "yngre-än-vad-vi-är" och det tycker, i alla fall jag, låter skitkul. ^^  Vi kommer ju inte spränga snögubbar i alla fall. Det kommer visserligen ingen annan heller eftersom det inte finns någon tillstymmelse till snö. Däremot så finns ju faktiskt risken att det kommer snö och då är det synd om alla stackars barn som har arbetat i timmar med sitt mästerverk till snögubbe, och så kommer någon och spränger sönder huvudet på den. FY SKÄMS!
Det värsta med hela den idén är att jag antagligen också skulle tycka att det är jättekul att genomföra den. Usch, jag erkänner, jag är hemsk, men kul hade det faktiskt varit. :D
Lite måste jag faktiskt få skylla ifrån mig. Det är ABSOLUT INTE min idé att spränga snögubbar. Nej, den har jag helt och hållet fått ifrån Jeppe. Så det är inte mitt fel att jag fått den tanken.

Nu ska jag springa iväg och vara social med släkten igen. Kan ju inte försvinna hur länge som helst, på självaste julafton. Ha en fortsatt god jul, allesammans, och så återkommer jag tids nog.

Adjöss

Det här känns ju nytt och obekant. Jag... JAG har gjort som min far föreslog och startat en blogg. Väldigt otippat. Jag blev ju tipsad om just den här sidan av Lusen, i egen hög person, och hade sannerligen aldrig trott att jag samma kväll skulle publicera mitt första inlägg. Visserligen beror det endast på att jag har en glad och positiv stund i min annars, fula, vinterdepression. (Sådana har jag varje vinter. Det är liksom tradition.) Dessutom var jag på skrivhumör, vilket jag inte heller är lika ofta nu för tiden. 

Att skriva blogg har ju blivit lite av en folksport nu på senare dagar. Alla, och då menar jag alla, skriver blogg. Undrar varför, egentligen. Det är ju inte det minsta intressant att läsa någon annans, meningslösa babbel.
Jag har inte direkt några höga förväntningar på en välfylld besökslista, men man kan ju hoppas att någon kan tänkas vilja läsa. (Lusen blir ju tvungen, annars får hon en snyting.) 

Jaja, nog om detta. Det är jullov nu, gott folk. Det var sannerligen välbehövligt. Jag höll bokstavligt talat på att bryta ihop de sista dagarna i skolan. Detta eviga mörker alltså. (Jag menar mörkret, vintermörkret, det riktiga mörkret nu, och inte något slags poetiskt substantiv för en dålig tid.) Jag blir så trött, på alla sätt och vis. Jag verkligen HATAR att bli väckt på morgnarna, av den ihärdigt sjungande väckarklockan, och tro att det är mitt i natten. Kolsvart ute, liksom. Hallå, när man går upp ska det vara ljust. Annars känns det ju fullständigt meningslöst. 

På tal om väckarklockor föresten... Jag är en såndär person som inte klarar mig med EN väckarklocka. Jag behöver minst två. Inte för att jag inte vaknar annars, utan för att jag tror att den ena ska sluta fungera ifall den andra inte är påslagen. Jag vaknar, helt enkelt, till mobilens eget gökur, en ganska trevlig melodi som inte får en att flyga tre meter upp i luften varje gång den ringer. Som "andraklocka" har jag en klockradio. Där förväntar man sig ju att det ska kännas behagligt att vakna till någon vackert sjungande artist, men NEJ. Istället lyckas jag alltid tajma in att antingen vakna till någon gapig tjejröst, som skär in i öronen, eller en skrikande hårdrockande man, med raspig röst som ljuder genom märg och ben. Ibland vaknar man också till Gert Fylkings glada stämma, som talar om att klockan börjar närma sig halv sju, och det är dimmigt och kallt ute. JA, vilken lust man får att lämna den varma sängen då. 
Ibland har jag en väckarklocka till, men jag försöker undvika den i möjligaste mån. Senast jag använde den så matchade jag in att den skulle ringa fem minuter EFTER den andra, vilket den självklart inte gjorde, eftersom jag inte är så bra på att ställa en manuell väckarklocka. Nej, istället blev jag väckt av ett galet pipande, som nästan fick mig att tro att brandlarmet hade gått. Jag säger bara en sak: SNÄLLA, låt mig sova.

Nu svävade jag visst bort från ämnet en aning. Fast eftersom jag inte har något ämne för det här inlägget så spelar det ju ingen roll. Den som, mot all förmodan, faktiskt har börjat läsa mitt inlägg, har antagligen hunnit sluta för läääänge sedan. Om det nu är någon som kommit ända hit, kan jag säga: GOD JUL.
För, tro det eller ej, så är det faktiskt julafton imorgon. Jag har personligen inte fattat det än, men så är det i alla fall. Det är ganska varmt ute och det finns ingen snö så långt ögat når. Inte ens skidbackarna i Sälen är ju vita. Jobbigt för alla som hade tänkt fira jul och nyår i skidbacken.
Trots detta så står julen för dörren och jag har inte öppnat alla luckor i min julkalender än. Det känns inte lika viktigt längre, konstigt nog. När man var liten var det ju skandal ifall man glömde en lucka. Givetvis blev man ju självklart glad också, eftersom man då fick äta TVÅ chokladbitar istället för en. De där chokladbitarna är ju föresten värdelösa. De är små som sandkorn och ska ätas varje dag. Stackars, stackars tänder.

Nu ska jag nog avrunda här. Det passar liksom bra. Mitt skrivbehov är inte lika stort längre. Jisses, vad med meningslösa meningar om precis ingenting. På återseende, gott folk. Jag kommer tillbaka när ni minst anar det.
Adjöken och god natt.
För er som vill veta kan jag dessutom tala om att jag tycker om Jesper väldigt mycket. Det är inte att förglömma.
Nu dunstar jag, God Jul!