Idealistic life
Julrutan
Så var julen slut. Eller i alla fall tillräckligt slut, för att kännas slut. Som vanligt gick julafton fortare än väntat. Här har man gått i flera veckor och ansträngt sig för att hitta den perfekta julklappen till alla. Så när det väl ska öppnas, så sliter alla upp de fina paketen, man stått och gjort, och lägger den öppnade pressenten bland alla sina andra saker man fått. Den där perfekta pressenten man ansträngt sig så för att hitta blev bara en i mängden. Inte speciell, inte unik.
Undrar hur många gånger i livet man kommer tänka på alla pressenterna man får och vara glad för precis, exakt, var och en av dem. Skulle jag bara fått en av sakerna skulle jag nog blivit lite besviken. Det är liksom helheten man vill åt. Massor av saker på en gång. Men vi ha sin lilla hög med nya grejer och titta på den och tänka: "vilka fina julklappar jag fått".
Så bortskämd man är egentligen. Här sitter man liksom och blir besviken om man skulle få för några julklappar, samtidigt som någon annan sitter och är glad för att de fått en strumpa. Skäms!
Trots det så slutar jag ändå aldrig att förundras över att något som tagit så mycket arbete och så mycket tid, kan slitas upp på typ två röda. Alla julklappar är ju öppnade i ett huj. Man hinner knappt tänka.
Jag som dessutom kommer från en familj där högen under granen måste vara tillräckligt stor för att ta upp halva vardagsrumsgolvet, tycker ännu mer att det är fränt hur så många paket kan öppnas på så kort tid. Man sliter verkligen upp dem, tittar på saken man fått och tar sedan nästa. Så är det bara. Det är så det ska vara. Det är ju charmen med julafton. Att man får slita upp sina paket. Ingen lugn och ro inte. Riv och slit ska det vara! För så har det alltid varit och det är så jag vill ha det. Det är ju det jag älskar.
Saknad
Och jag visste att det skulle bli lite jobbigt, men inte såhär jobbigt.
Jag trodde att en vecka skulle vara för lite, men det var för mycket.
Jag trodde att två veckor skulle vara lagom, men det blev outhärdligt.
Jag visste att det skulle vara nyttigt, men inte såhär nyttigt.
Jag trodde att jag skulle klara det bra, men jag hade fel.
Jag tänkte att det skulle bli nyttigt för dig, men det blev mest nyttigt för mig.
Jag hoppades att det skulle vara jobbigast för dig, men för mig blev det mycket värre.
Jag såg faktiskt fram emot det lite, men nu fattar jag inte varför.
Jag trodde att alla som säger att man lär sig av sånthär har fel, men det var som vanligt jag som hade fel.
Jag trodde inte att jag skulle lära mig ett skit, men jag lärde mig massor.
Jag trodde inte att jag skulle upptäcka alls, men jag upptäckte mycket.
Jag förstod inte, men nu förstår jag.
Jag förstår att jag verkligen älskar dig hur mycket som helst och att ingen kan ta din plats.
Och jag fattar inte att jag kunnat få någon så underbar som du.
Jag trodde att kärlek var en känsla som man blir lite glad av ett tag, men det var också fel.
Jag trodde inte att kärlek var en blandning av lycka och olycka, saknad och längtan, skratt och gråt, avgudan och irritation, och en massa annat.
Och jag trodde verkligen inte att kärlek var så här fängslande och underbart.
Men det jag trodde minst av allt var att JAG skulle få uppleva något liknande.
Jag vet hur kärlek känns och jag vet vad älska betyder.
För jag älskar dig. I ordets rätta benämning. Utan dig skulle livet inte vara lika härligt.
Jag förstår allt nu.
Vad jag helt enkelt inte trodde, var att jag skulle sakna dig såhär extremt jävla mycket.
Jag har aldrig saknat någon på det här sättet.
Jag vill att du ska komma hem. NU!
JAG SAKNAR DIG!
