Varför måste man ha en rubrik?
Jag skriver inte så ofta här, jag vet, och när jag väl skriver är det om något skittråkigt, jag vet. Men ärligt talat (en mening ska inte börja med "men", jag vet), jag har inget intressant att skriva egentligen. Skolan har börjat. Det är tråkigt. Jag läser teckenspråk. Det är kul. Liksom, det blir ju bara samma gamla visa dag ut och dag in.
Däremot så kan jag ju ändå poängtera att jag och Jeppisen har 11-månadersdag imorgon. Det är faktiskt ganska häftigt. Elva månader är ganska långt. Ändå känns det som att tiden bara sprungit fram. Konstigt. Tiden går så fort. Varför? Känns som att allting bara försvinner. Allt som händer, har helt plötsligt hänt. Dessutom har min känsla för tid också förändrats. Förr tänkte jag att 5 veckor, det är ju hur lång tid som heeeeeelst. Nu täcker jag att två månader går rätt fort. Jag ska tex. ta ut den förbenade tågrälsen jag har i truten, om 6 veckor. Visst hade jag velat ta ut den mycket tidigare och blev lite besviken på den långa väntetiden, men ändå känns det verkligen som att det är snart. 6 veckor går ju i ett huj.
Äh, jag är trött. Jag vill sova. Godnatt.
(Orkar inte läsa igenom inlägget, så jag ber om ursäkt för stavfel.)
Däremot så kan jag ju ändå poängtera att jag och Jeppisen har 11-månadersdag imorgon. Det är faktiskt ganska häftigt. Elva månader är ganska långt. Ändå känns det som att tiden bara sprungit fram. Konstigt. Tiden går så fort. Varför? Känns som att allting bara försvinner. Allt som händer, har helt plötsligt hänt. Dessutom har min känsla för tid också förändrats. Förr tänkte jag att 5 veckor, det är ju hur lång tid som heeeeeelst. Nu täcker jag att två månader går rätt fort. Jag ska tex. ta ut den förbenade tågrälsen jag har i truten, om 6 veckor. Visst hade jag velat ta ut den mycket tidigare och blev lite besviken på den långa väntetiden, men ändå känns det verkligen som att det är snart. 6 veckor går ju i ett huj.
Äh, jag är trött. Jag vill sova. Godnatt.
(Orkar inte läsa igenom inlägget, så jag ber om ursäkt för stavfel.)
Today is another day than yesterday
Tänk vad livet kan förändras drastiskt. På bara en sekund kan allting rasa samman framför ögonen på en, utan att man ens hinner tänka ut ett sätt att stoppa det. På samma lilla sekund kan livet för någon annan förändras till det bättre och man kan få uppleva de bästa sunder man har i livet.
Det kanske är det som gör allting så spännande. Man tror att man går omkring i sin trista lilla vardag, utan en blekaste aning om vad som ska hända sedan. Ändå händer det saker precis hela tiden. Det konstiga är att allting händer exakt samtidigt jämt. Eller så händer det lite sådana småsaker hela tiden, utan att man tänker på det. Fast sånna där stora saker, som inte händer så ofta, de händer verkligen alltid på samma gång. Undrar om det beror på att man blir mer uppmärksam på stora händelser och vändningar när man själv precis upplevt en? Ungefär sådär som det blev ibland när man var mindre (eller blir fortfarande), att man lär sig ett nytt ord en dag och plötsligt hör man det ordet överallt. För då vet ju just jag vad det betyder. Då reagerar ju just jag på det.
Jag vet inte hur allting ligger till. Jag kan inte förklara varför saker händer och till vilket syfte. Däremot vet jag att när någonting nytt händer, vare sig det är bra eller dåligt, behövs man.
Oftast känner jag mig inte speciellt behövd alls, utav någon. Ändå märker jag att när det verkligen händer något. Då blir folk faktiskt glada av att jag finns där. Det spelar ingen roll om händelsen är på grund av nyfunnen kärlek, eller förlorad kärlek. Man behövs ändå där. Jag själv behöver andra omkring mig när det händer något i mitt liv som känns nytt och otryggt. Man vill känna sig omgiven av folk som bryr sig. Så den där trista vardagen, som alla klagar på, är kanske inte så dum egentligen. Det är ju faktiskt där jag hör hemma. Det är där jag känner mig trygg.
Det kanske är det som gör allting så spännande. Man tror att man går omkring i sin trista lilla vardag, utan en blekaste aning om vad som ska hända sedan. Ändå händer det saker precis hela tiden. Det konstiga är att allting händer exakt samtidigt jämt. Eller så händer det lite sådana småsaker hela tiden, utan att man tänker på det. Fast sånna där stora saker, som inte händer så ofta, de händer verkligen alltid på samma gång. Undrar om det beror på att man blir mer uppmärksam på stora händelser och vändningar när man själv precis upplevt en? Ungefär sådär som det blev ibland när man var mindre (eller blir fortfarande), att man lär sig ett nytt ord en dag och plötsligt hör man det ordet överallt. För då vet ju just jag vad det betyder. Då reagerar ju just jag på det.
Jag vet inte hur allting ligger till. Jag kan inte förklara varför saker händer och till vilket syfte. Däremot vet jag att när någonting nytt händer, vare sig det är bra eller dåligt, behövs man.
Oftast känner jag mig inte speciellt behövd alls, utav någon. Ändå märker jag att när det verkligen händer något. Då blir folk faktiskt glada av att jag finns där. Det spelar ingen roll om händelsen är på grund av nyfunnen kärlek, eller förlorad kärlek. Man behövs ändå där. Jag själv behöver andra omkring mig när det händer något i mitt liv som känns nytt och otryggt. Man vill känna sig omgiven av folk som bryr sig. Så den där trista vardagen, som alla klagar på, är kanske inte så dum egentligen. Det är ju faktiskt där jag hör hemma. Det är där jag känner mig trygg.